R.I.P
Idag var en sorgens dag i stallet då "gamla damen" fick gå vidare på de gröna ängarna.

Tyvärr visste min häst vad som var på gång och ingen gamla dam besvarade hennes gnäggningar. Hon gnägga och gnägga, gallopera och gnägga- sorg i hjärtat. Så hemskt det var att se hur Corre bara visste att hennes vän inte skulle stå huvud mot huvud med henne igen och beta :´(

Jag fick hålla fast Corre och gå så hon inte såg vad som hon kände på sig skulle ske- att höra henne skrikgnägga då slaktmaskens knall kom var fruktansvärt. Att hon inte få gå och vara med gamla damen en sista gång. Att jag står där och försöker tröstande klappa henne och viska "hon kommer inte mer, det är över". Och Corre bara gnäggar och stirrar mot andra sidan för att få se sin vän en sista gång.
Då en stund gått och Corre lugnat ned sig släppte jag greppet och Corre galoppera runt runt runt och bara gnägga. Vart är min vän- viskade till Corre. Hon är nu borta.

Det finaste minne jag har av gamla damen var då jag var sjuk och lade mig på en stock i hagen o halvsov- gamla damen kom o vaka.. vägra gå förens jag titta på henne o sa, det är bra gumman, gå nu du och beta.. Denna dam- må du nu ha det bra och vaka över oss i det blå.